31 augusti 2014

Egentligen vill jag skrika.
Skrika att jag klarar mig inte ensam,
jag vet inte hur man gör!
När jag tänker efter så stressar ensamheten mig.
Jag märker hur det kryper under mitt skinn,
hur det rycker i mina muskler och hur
tungt det blir över mitt bröst.
Ett illamående sprider sig från mitt bröst
upp över halsen och in i munnen.
Det är livet. Vad är livet?
DET HÄR ÄR LIVET!
 
Mycket som händer mig kan jag påverka,
men det är också väldigt mycket jag inte kan påverka.
Jag saknar verktyg för att hålla mig flytande.
Hur limmar jag ihop saker utan lim?
Hur sjunger jag utan röst?
Hur springer jag utan ben?
Hur flyter jag när jag sjunker?
 
Affekt - att handla på affekt.
"Affekt, en känsla, som uppnått en hög
grad af styrka och liflighet,
i synnerhet då den hindrar,
eller åtminstone försvårar förståndets lugna öfverläggning"
 
När känslor kommer till mig handlar jag på dem
utan att reflektera speciellt mycket över det.
Det är typiskt sådanna här situationer som
jag bör kunna styra, påverka.
Men jag lyckas inte - jag saknar verktyg.
Som att simma motströms.
 
En gång ska också jag stolt kunna se mig själv
i spegeln och inte bara vara nöjd med det utseende
som möter mig utan även känna tillfredställelse över
den människa som gömmer sig bakom utseendet.
Att känna stolthet över mitt värde som människa,
mitt värde som jag, bara jag, har. Mitt värde som
individ, ensam människa - det värde jag har för mig själv.
Jag behöver mig själv,
jag behöver mig själv så jävla mycket.
 
I mig bor en tomhet som jag måste lära mig fylla med mig själv.
Jag är den viktigaste människan i mitt liv
och jag behöver ingen annan människa i mitt liv för att vara behövd
eller för att få ha ett värde.
Jag är ingenting utan mig själv, jag behöver mig.
 
Jag är bra.
Jag är bra.
Jag är bra.
Jag är bra!
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0