Senare blir ofta för sent

Hemma från Norge igen.
Det var en regnig upplevelse måsta jag säga.
Men jag åkte inte upp för att få massor av sol,
jag åkte upp för att få umgås med min underbara pojkvän.
Och det fick jag!  Massor av tid tillsammans med honom.

Vägen dit var inte så trevlig, den var mest
ensam och långtråkig. Att mitt bagage
dessutom inte fick följa med till Olso gjorde ju
inte saken speciellt mkt bättre.
Där stod jag som ett jävla fån och tittade på rullbandet
som gick runt runt runt men min väska dök liksom aldrig upp.
Pratade med en kvinna som satt i informationen,
fick berätta hur väskan såg ut å allt det där.
Sen vidare till Kristiansund utan bagage.

Väl framme på Kristiansunds flygplats blev det taxi
till färjan som skulle ta mig vidare till Tusta.
Jag sätter mig i Taxi, talar om vart jag ska.. han börjar köra
sen tittar han på min väska (mitt handbagage)
och frågar "vad ska du göra på Tustna"
Jag berättar att Wictor är där och dyker och att jag ska hälsa på.
Sen lägger jag till att minn bagage försvann på vägen.
Då verkade det som att han förstod att jag inte var helt knepig
som tänkte åka till Tusna utan packning.

Framme i det lilla huset regnade jag nästan bort.
Var med i båten när de dykte min första dag där.
Men kläder som var både tre och fyra storlekar för stora.
Fick låna stövlar av Wictor, annars hade jag blivit om ännu blötare.
Efter att Wictor gjort sitt dyk åkte vi hem
och ägnade oss åt bara varandra.
Vilket vi gjorde rätt mycket under veckan måste jag säga.

Sista dagen tittade solen fram och då bestämmde Wictor
att vi skulle ta och promenera upp till toppen på berget.
Visst, det lät som en mysig ide i det strålande vädret.
Att tillägga då att det regnat rätt mkt så det var RÄTT blött i marken.
Men vi gick, jag i alldeles förstora regnbyxor och Wictors kläder.
Det var ingen stig vi skulle gå, nej.. vi fick klättra uppför.
Det är inte lätt när benhinnorna gör JÄTTEONT och det är
extrem halkrisk.

Wictor pinnade på och var en stund ganska långt framför mig.
Väl en bit upp höll jag på att börja gråta för att jag7
hade så fruktansvärt ont i mina benhinnor.
När jag ska klättra får jag inget fäste och halkar.
Vilket gör att jag lägger hela armen i blöt äcklig gegga.
Då rann det liksom över hos mig.
Jag blev så arg att jag inte visste vart jag skulle bli av.
Så jag stod still och bara andades.
Efter en liten stund hör man hur Wictor försynt ropar
"Sophie, hur går det"   jag i ren ilska vägrar svara
för jag måste andras och lugna ner mig lite för att inte gallskrika åt honom.
Wictor fortsätter "Sophie, har det hänt något?"
"Sophie..."
Sen klättrar han ner till mig å då bara blänger jag på honom
och säger att jag kommer inte längre..
han frågar jättegulligt om jag har så ont
då blänger jag lite till och säger "nej, men jag halkade precis"
Någonstans där så lyckas jag släppa allt vad ilska heter
och klättrar en bit till sen vänder vi för att ta oss nerför.
Nerför gjorde Wictor värsta vurpan, lite gulligt var det allt när
jag helt plötsligt inte såg huvudet utan bara fötterna på honom!

Väl hemma bytte vi om och tog båten för att fiska lite.
Det nappade naturligtvis ingenting (FAST, jag tod en stor makrill
under veckan som vi åt till förrätt en dag)
Efter fiskandet gav vi upp och la oss i sängen för att titta på film.

Att mitt bagage försvann på vägen gjorde inte så mycket,
jag hade en helt underbar vecka ändå.
Det är bra att ha en liten pojkvän!

Uppdaterar er med lite biler också, enyoj! 

puss ;*