Senare blir ofta för sent

konsten att säga nej

Det är något jag totalt saknar,
jag vet givetvis hur man säger nej.
jag kan uttala det korrekt och använder ordet dagligen.
Men när det kommer till att säga nej när
det gäller att hjälpa någon som ber om hjälp.
eller att säga nej till någon som vill en något när man
faktiskt inte har tid.. DÄR saknar jag förmågan att enkelt säga nej.

Jag vill gott och bara gott.
ibland tar jag på mig ansvaret, att något hänger på mig.
trots att jag faktiskt inte har något som helst ansvar.

Min mage gör ont och jag skulle helst vilja gråta.
Nu oroar jag mig över min mage,
jag oroar mig över nästa gång jag ska arbeta.
jag oroar mig också över hur jag ska kunna
utföra mitt arbete nästa gång jag ska arbeta.
Något som också oroar mig är min framtid.
Vad ska jag göra, hur ska det gå för mig..
vad vill jag göra, kommer jag lyckas med det jag vill?
Vad händer om jag inte klarar det jag vill?
Ska jag börja gråta och gå ner mig då?

Många gånger när jag säger "ja"  är det inte för att jag vill
utan för att bara för att jag får frågan och då känner ansvar.
Det där förbannade ansvaret, ansvar över vafan då?
Jag blir ledsen på mig själv.

Jag är rädd att göra andra människor besvikna,
jag är rädd att människor inte ska tycka om mig.
Jag är rädd för att inte vara omtyckt,
jag är rädd för att vara en sån som folk pratat bakom ryggen på.

Ibland vill jag bara krypa ner under täcket och somna,
somna och sova tills min mage slutar göra ont.

Jag vet att saker i mitt liv just nu är ohållbara.
Saker som jag borde göra något åt.
Men sen när blev det mitt ansvar att göra något åt
att min pojkvän inte bor någonstans?

Jag blir besviken på mig själv när jag inte gör saker jag borde
och när jag blir besviken på mig själv orkar jag inte
ta tag i mig och faktiskt göra de sakerna jag borde göra.

Jag har en fobi.. en fobi om att vara psykisk sjuk.
Ibland tänker jag på det och undrar om jag är sjuk.
Vilket jag säger till mig själv att jag inte är...
men tanken på att ett test skulle kunna visa motsatsen gör ont i hela mig.

Nu har jag lämnat ut mig själv,
alldeles för mycket!
Men det finns mycket mycket mer som jag är rädd för.
det är en lång oändlighet av rädslor.
rädslor utan grund många gånger.

Jag är rädd för att dö.

Jag har inga små löjliga fobier för sprindlar
eller för ormar eller nålar eller gud vet vad men
jag har stora rädslor... rädslan för döden, rädslan för att leva.

Det är nästan det värsta.. att jag är rädd för att dö
samtidigt som jag faktiskt är rädd för livet.

Någonstans mitt i all denna oro försöker jag intala mig själv
om att det kommer gå bra, även för mig.
Men jag har svaga stunder då jag faktiskt tvivlar på det.
Jag undrar just om det är en svag stund nu...