Senare blir ofta för sent

Igår när vi stod där och tittade på Lars Winnerbäck
var vi mer eller mindre omringade av par.
Alla stod och höll om varandra, kramades och pussades.
Det var lite som att vara i en film.
Ofta är jag glad att jag har Wictor,
men aldrig som igår mitt ibland all kärlek.
Om det finns gånger man som singel känner sig ensam
så är det absolut värst när man tittar på konsert
och allt man ser vart man än vänder sig är lyckliga par.
Igår kände jag verkligen hur glad jag var att
jag själv hade någon att hålla om, ta i handen och pussa på.
Men trots att jag är glad att jag har honom så
gör han mig faktiskt fruktansvärt besviken.
Vad jag kan komma ihåg så har jag aldrig på ett nedlåtande sätt
pratat med honom om något han vill göra.
Jag ser till att peppa.. för att han ska känna att det är okej.
För att han ska känna att jag tror på honom.
För att han ska få lite större självförtroende.
I hans fall är HAN SJÄLV viktigast.
Mår inte han bra finns det inget annat är honom.
När han har allt han vill ha- då kanske han kommer att
tänka på andra också (läs:mig)
Jag vill att min pojkvän ska tro på mig, inte för att jag vill det
utan för att han faktiskt gör det.
Det är faktiskt något som gör mig lite ledsen.
vart är romantiken..
man ska inte ifrågasätta romantik efter bra sju månader.
antagligen ligger det inte för min pojkvän att vara romantisk.
å det är ingenting jag vill be honom om heller,
för om det inte kan komma ifrån han själv,
helt spontant.. ja, då får det faktiskt vara.
Även om det innebär att jag kanske inte kan se oss speciellt länge då.
Det är jätteviktigt för mig att jag känner mig sedd.
Det räcker inte med att säga "jag älskar dig" efter sex å vid sovdags.
Trots mitt gnäll-inlägg så måste jag nog ändå säga
att Wictor är det bästa jag har haft..
För det finns stunder då han får mig att skratta.
Underbara stunder när vi skrattar tillsammans.
När han ser mig och visar det.
Å just nu väger de stunderna tungt å jag älskar honom
mycket, mycket, mycket!


so long,

puss ;*