20 april 2014
Jag har en tanke som har funnits hos mig ett tag,
hur bra jag mår och hur lyckligt lottad jag är som får lära känna mina föräldrar,
mina morföräldrar och farföräldrar.
När jag var liten så var de "bara" vuxna människor.
Ja, vuxna människor som betydde väldigt mycket och som jag älskade mest i världen,
men idag så har mina föräldrar gått från "bara" mamma och pappa till att vara människor.
Människor med en bakgrund, med ett liv.
Det är som barn svårt att se att ens föräldrar levde innan man själv fanns.
Som barn är det mycket som är svårt att förstå.
Hur som helst,
för mig har min relation till mina föräldrar och mor- och farföräldrar alltid handlat om mig.
Om mig, min syster och mina kusiner.
Hur de vuxna fanns till för oss på något märkligt vis.
Idag finns jag till för dem på ett helt annat sätt, eller, jag har väl alltid funnits för dem.
Men det har blivit annorlunda.
Det är fint att få chansen att lära känna människorna i mitt liv.
Det är fint att få se sorg, glädje och ilska i människor som gjort mitt liv.
Jag är verkligen enormt tacksam för att få ha mina släktingar i livet,
ibland tror jag att vi säger att vi älskar varandra alltför sällan.
för så är det,
jag älskar dem verkligen.
Mamma, pappa, farmor, farfar, mormor och morfar.
FÖR KÄRLEKENS SKULL,
Kommentarer
Postat av: lisbeth
Du är så duktig på att uttrycka dig med känslor och förnuft. Vi är så glada att ha fått vara med er från det ni tittade ut och har fått så fina barnbarn och många härliga minnen som bara fortsätter Kram på dig
Trackback
