31 augusti 2014
Nu har jag spenderat tolv vakna timmar helt ensam.
Det har gått bra - jag har förvisso pratat lite i telefon
och så har jag chattat lite men jag varit ensam.
Ingen har varit och hälsat på mig och jag har inte
varit hemma hos någon annan - jag har umgåtts med mig själv.
Jag tog en promenad, laddade på mitt gymkort.
I morgon börjar jag skolan, min näst sista termin på lärarutbildningen.
På fredag har vi examination.
Det ska bli skönt att komma igång - jag ser fram emot hösten.
Jag ser fram emot att lära känna en ny klass och en ny handledare.
Jag ser fram emot att skriva inlämningsuppgifter
och svära över de dåliga uppläggen på kurserna.
Jag ser fram emot att få ha mössa på mig - vantar, tjock jacka och varma vinterskor.
Jag ser fram emot snön, jag kommer sakna skidåkningen.
Jag ser fram emot att träna, att trängas i stora salen på friskis under gympapassen.
Jag ser fram emot mörkret som lyses upp av ljuset från stearinljusen.
Jag ser fram emot en ny säsong av bonde söker fru.
Jag ser fram emot att sjunga i kören igen.
Jag ser fram emot allt det där men även när jag känner glädje inför hösten
och allt vad det innebär hälsar herr ångest på mig ...
som om där finns något att oroa sig för.
Som om det skulle bli jobbigt på något sätt.
Idag har jag varit ensam alla mina vakna timmar,
så ensam har jag inte varit på över tre månader.
Det är faktiskt inte så konstigt att det känns konstigt.
inte ens lite konstigt.
nä.
inte det minsta.
31 augusti 2014
Egentligen vill jag skrika.
Skrika att jag klarar mig inte ensam,
jag vet inte hur man gör!
När jag tänker efter så stressar ensamheten mig.
Jag märker hur det kryper under mitt skinn,
hur det rycker i mina muskler och hur
tungt det blir över mitt bröst.
Ett illamående sprider sig från mitt bröst
upp över halsen och in i munnen.
Det är livet. Vad är livet?
DET HÄR ÄR LIVET!
Mycket som händer mig kan jag påverka,
men det är också väldigt mycket jag inte kan påverka.
Jag saknar verktyg för att hålla mig flytande.
Hur limmar jag ihop saker utan lim?
Hur sjunger jag utan röst?
Hur springer jag utan ben?
Hur flyter jag när jag sjunker?
Affekt - att handla på affekt.
"Affekt, en känsla, som uppnått en hög
grad af styrka och liflighet,
i synnerhet då den hindrar,
eller åtminstone försvårar förståndets lugna öfverläggning"
När känslor kommer till mig handlar jag på dem
utan att reflektera speciellt mycket över det.
Det är typiskt sådanna här situationer som
jag bör kunna styra, påverka.
Men jag lyckas inte - jag saknar verktyg.
Som att simma motströms.
En gång ska också jag stolt kunna se mig själv
i spegeln och inte bara vara nöjd med det utseende
som möter mig utan även känna tillfredställelse över
den människa som gömmer sig bakom utseendet.
Att känna stolthet över mitt värde som människa,
mitt värde som jag, bara jag, har. Mitt värde som
individ, ensam människa - det värde jag har för mig själv.
Jag behöver mig själv,
jag behöver mig själv så jävla mycket.
I mig bor en tomhet som jag måste lära mig fylla med mig själv.
Jag är den viktigaste människan i mitt liv
och jag behöver ingen annan människa i mitt liv för att vara behövd
eller för att få ha ett värde.
Jag är ingenting utan mig själv, jag behöver mig.
Jag är bra.
Jag är bra.
Jag är bra.
Jag är bra!
