Senare blir ofta för sent

så blev jag rastlös och fundersam.
naturligtvis kom tårarna på besök igen.
så jag tog bilen ner till stranden.
satte mig på stranden med en filt
och tittade på solnedgången.
jag satte mig ensam för att lugna mig,
för att få frisk luft och för att få
lite klarhet i varför jag egentligen grät.
när jag funderade över varför jag grät blev
det snarare värre än lugnare. 

havet låg helt spegelblankt,
där var ett lugn som bara havet kan.
det är en magisk känsla, jag vill nog
aldrig i hela mitt liv flytta från havet.

jag tror att jag är rädd, skiträdd.
det är därför jag gråter.
rädslan att inte veta hur framtiden ser ut.
rädslan att inte veta...
den gör mig stressad och orolig.
jag hoppas och önskar men
jag vet inte.. det skrämmer skiten ur mig.

jag har börjat bli stressad över jobb också.
jag vill nog egentligen inte gå tillbaka.
jag vill inte döda min dyngsrytm
å förstöra min rygg bland dryga snobbar.
jag trivdes faktiskt ibland.. jag måste
ge det ett försök, annars får jag väl
ställa mig nere på arbetsförmedlingen.
Nej, då börjar jag plugga!

Vart är ni underbara vänner när
jag som helst vill ha er nära?
I fucking åtvidaberg, odense och
karlstad!  dumma dumma avlånga land.

huvudet blir tungt,
ögonen grusiga.
sov gott,
jag saknar och älskar er allihopa!