Senare blir ofta för sent

Ja, då var det dags för att skriva av sig lite.
Jag fick en deppattack för en stund sen.
Allt har känts bra de senaste två dagarna
och jag har inte haft så mycket att oroa mig för.
Men nu så bara rasade allt och trycket över
bröstet kom tillbaka. Vilket gör det tungt att andas.
Min mage hatar mig och verkar ha bestämmt sig
för att göra ont, och ont gör det!

För över ungefär ett år sedan grät jag som ett svin
och under årets gång har allt gått upp och ner.
Svartsjuka är något skumt och konstigt nog
är det svartsjuka jag känner. Jag vill verkligen
inte känna så, det är inte tillåtet.
Alltså, jag spyr på detta snart. Det trycker
över bröstet ... långa djupa andetag!

Det är som att jag har ett spöke i mitt huvud
som förföljer mig. Inte en chans att det verkar
som att det där jävla spöket tänker lämna huvudet heller.
Så många gånger som jag verkligen bestämt mig
för att det inte ska hända fler gånger. Så möter
jag en blick, försöker läsa av den men misslyckas totalt.
Misslyckandet och blicken ekar i mitt huvud.

Jag läste en gammal konversation där vi bråkade
ändå lägger sig det där förbannade trycket över
bröstet och spöket i huvudet börjar spöka.
Hur ska jag göra för att kunna släppa det,
att tvingas konfronteras med någon som du,
jag hatar det .. allt jag vill är att glömma.