Senare blir ofta för sent

Nu har jag spenderat tolv vakna timmar helt ensam.

Det har gått bra - jag har förvisso pratat lite i telefon

och så har jag chattat lite men jag varit ensam.

Ingen har varit och hälsat på mig och jag har inte

varit hemma hos någon annan - jag har umgåtts med mig själv.

Jag tog en promenad, laddade på mitt gymkort.

I morgon börjar jag skolan, min näst sista termin på lärarutbildningen.

På fredag har vi examination.

Det ska bli skönt att komma igång - jag ser fram emot hösten.

Jag ser fram emot att lära känna en ny klass och en ny handledare.

Jag ser fram emot att skriva inlämningsuppgifter

och svära över de dåliga uppläggen på kurserna.

Jag ser fram emot att få ha mössa på mig - vantar, tjock jacka och varma vinterskor.

Jag ser fram emot snön, jag kommer sakna skidåkningen.

Jag ser fram emot att träna, att trängas i stora salen på friskis under gympapassen.

Jag ser fram emot mörkret som lyses upp av ljuset från stearinljusen.

Jag ser fram emot en ny säsong av bonde söker fru.

Jag ser fram emot att sjunga i kören igen.

Jag ser fram emot allt det där men även när jag känner glädje inför hösten

och allt vad det innebär hälsar herr ångest på mig ...

som om där finns något att oroa sig för. 

Som om det skulle bli jobbigt på något sätt. 

Idag har jag varit ensam alla mina vakna timmar,

så ensam har jag inte varit på över tre månader. 

Det är faktiskt inte så konstigt att det känns konstigt. 

inte ens lite konstigt.

nä.

inte det minsta.