Senare blir ofta för sent

Sen jag kom hem till Helsinborg har jag sovit på en soffa,

på golvet eller i en 90 säng tillsammans med någon annan. 

Jag börjar tro att jag lärt mig hur jag ska kunna sova oavsett vart jag är. 

När jag delat säng har jag delat med en person som snarkar men 

ändå så sover jag mig igenom hela nätter utan att vakna en enda gång.

Inte en enda natt har jag legat vaken och grubblat över förgången tid eller framtid. 

Jag accepterar nuet och tar dagarna som dom kommer. 

Jag har ett jobb att gå till och jag umgås med människor som gör mig glad,

människor som får mig att växa och som ger mig ny energi. 

Jag lever mitt i sommaren och all sol som den har att erbjuda får mig att aldrig vilja sluta leva. 

Det är en konstant lycka som bubblar i min mage. 

Så småningom blir det höst som sedan övergår i vinter...

Denna höst och vinter blir min första ensamma höst och vinter på fyra år. 

Vem är jag när jag inte har någon annan att identifiera mig med?

Även om glädjen bubblar i mig just precis nu så finns där också en oro som ligger och puttrar,

en oro över hur hösten och vintern ska bli - vart kommer jag att hitta min trygghet? 

För att återgå till nuet, för att acceptera livet precis som det är - jag sover ytterligare en natt 

i en soffa och förundras över hur enkelt det egentigen är att sova gott.