Senare blir ofta för sent

När jag vaknade i morse fick jag en puss
sen sa han "du får aldrig skrämmas sådär igen"
Det gick så fort.. jag vet att jag borde sluta tänka,
men det är så satans svårt!
Efteråt insåg jag hur högt jag egentligen värdesätter
de människor som finns runt om mig.
Jag insåg också hur högt jag värderar mitt liv...
Pratade med min mormor i telefon igår
och hon sa att det var helt enkelt inte vår tur.
Precis som jag skrev, det var inte min tur helt enkelt!

Jag var så jävla rädd igår,
när jag låg där i ambulansen med nackskyddet
och med en värkande rygg.
När hon sätter en nål i handen på mig för att
förbereda så att jag kan få dropp när jag kommer
in på sjukhuset... När hon hela tiden kollade blodtrycket på mig.
Jag var så jävla rädd!
Och inte blev det väl bättre när jag kom in och fick
träffa en läkare.. har du ont, känner du, personnummer...
Jag bara låg där, kunde inte röra mig, fick inte röra mig..
Hörde att där var massor av människor,
men jag kunde inte se dem..
Jag minns att någon frågade mig om jag ville ringa mina föräldrar.
Det ville jag inte, jag ville inte ringa och oroa..
Jag klarar mig själv liksom...

När jag hade kastat mig ut ur bilen var min första tanke
fan, jag har förstört bilen...
De änglar som stannade för att se så att jag mådde bra
brydde sig bara om mig, jag var bara orolig för att jag hade
förstört bilen, det var mitt största problem.

Är man först på plats vid en olycka är man skyldig att stanna
och se så att alla är okej, och hjälpa till..
Där var en bil, som var först på plats,
han bara körde förbi..  jag förstår inte hur de bara kunde köra förbi! 

Jag hade dålig respekt för höga hastigheter på dåligt väglag,
det kommer dröja länge innan jag tappar den respekt
jag skaffade mig igår.. jävligt länge!