2 april 2010

det går inte att gråta ljudlöst
speciellt inte när näsan börjar rinna.
Ikväll är jag ensam i min säng,
för mitt sovsällskap är i Sälen och roar sig.
Jag tror att tårarna som kommer nu
är samlade tårar för ett tag..
för inte kan man gråta när det ligger
någon vid sidan om och sover..
nejnej, då får man faktiskt vänta tills
man blir ensam, ifall man vill slippa förklara
och svara på dumma frågor.
Det börjar bli så nära nu..
hemresan är så nära att den nästan går att ta på.
Hemresa innebär en massa jobbiga hejdå
och hemresa innebär nu också resa bort.

När jag kom hem efter att ha varit hemma
och verkligheten hade visat sig så
blev jag arg på wictor för att han inte hade tvättat.
han gjorde väl inga kraftansträngningar för
att få mig på bättre humör så jag fortsatte sura.
Sen ringde han till Björn och frågar när han
drar till Thailand.. för han var jävligt sugen på att dra dit.
Min mage knyter sig när jag tänker på det.
Å igår när han tittade på mig med de där ögonen,
sa att jag skulle laga mat till honom hemma också
å när han skruvar på sig är det enda jag kan göra
är att titta honom i ögonen och säga att om du vill
så ska du åka.. som om jag inte brydde mig,
som om jag inte tyckte att det kändes konstigt på ngt vis!

Jag visste att jag kunde gråta,
men fan inte såhär mycket!
Tårarna sprutar ju..
Philip sa gonatt innan å så frågar han sådär
skämtsamt om jag klarar mig ensam i
vardagsrummet i min stora säng...
Jag svarade faktiskt ärligt när jag sa att jag vet inte.
Men eftersom att frågan kom med en underton av
ironi så antog väl han att även svaret gjorde det.
Men.. det vill jag nog inte påstå att det gjorde.

Å igår så ringde han Ida och frågade vilket
flyg de skulle ta dit.. ytterligare en gång fick
jag ont i min mage...
Jag har under typ hela tiden försökt att
ställa in mig på att jag kommer att  vara ifrån honom
i sommar, att det kommer vara så att han åker iväg.
Dock var jag inställd på att han skulle göra en Norge resa,
inte en tremånadersresa till Thailand!

Tre månader är lång tid.
Faktum är att det är precis lika lång tid som
vi har varit här uppe och umgåts...
Tre månader, kanske innebär det att vi säger
hejdå när han åker..
Hur lycklig jag än är att jag får vara med honom
nu så kan jag inte undvika att tänka på hur jobbigt
det kommer att bli sen.

Om jag saknar honom såhär en natt..
hur ska det då gå sen, när det handlar
om en miljon nätter?
Logiskt sätt så går det inte ihop..
det är en ekvation som inte går att lösa.

Jag fegar när det finns tillfällen för mig att
berätta för honom om känslor och tankar.
För mig är det nog rätt viktigt att han får veta.
Undrar just om han tycker det är lika viktigt,
förmodligen inte.. killar fungerar inte så?

Kanske borde jag slå ihop datorn och sova.
Men vart är den arm som jag ska ligga på?
Vart är den arm som håller om mig..
Jo. i sälen, en timma härifrån...
vart befinner den arm jag vill sova på om en månad?
jag tycker att det är orättvist!
När känslor och kropp säger att det här är vad jag vill
så blir det såhär...

Är det meningen så löser det sig,
å löser det sig inte så är det inte meningen...
och är det inte meningen så är något annat meningen
å i sånna fall blir jag nog lycklig i slutet!
En saga, en saga med ett bra slut...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0