Senare blir ofta för sent

idag har varit en bra dag tycker jag.
jag har gjort mycket och det jag har
gjort har varit bra.

dagen började med en motionspromenad
tillsammans med min fd pojkvän.
det var till viss del en bra promenad
till viss del var den lite mindre bra.
jag hade orkat mer, det kändes jävligt bra.
jag hade kunnat jogga mycketmycketmycket mer
än vad jag gjorde.

Tydligen ska jag ha förändrats negativt,
japp .. det är så illa att  jag har blivit arrogant.
jo, pyttsan. jag skrattar faran mitt i ansiktet HAHA.

efter min 10 144 stegs långa promenad
tog jag bussen till ramlösa för att träffa frida
som åker till London på lördag.
det kändes skummt att prata om att flytta och
att resa och att försvinna från ens största trygghet.
Men nu har vi sagt hejdå och jag hoppas
verkligen att hon får det bra och att det kommer gå bra.
Heja frida!  :):):)

Jag tog tvåans buss till ramlösa och
sen tog jag femmans buss hem.
bussarna passerar platser där jag har minnen.
det är galet vad man associerar plater
och musik till människor, känslor och händelser.
bara på vägen hem från ramlösa hann jag uppleva
en hel nostalgitripp i hjärnan och i kroppen.

den där känslan när man tänker på ngt som var bra
när känslan sprider sig i hela kroppen och man liksom
inte kan annat än att mysa och älska det som var.
jag kom ihåg en massa saker som inte rört
mitt minne på evigheters evighet.
små saker som egentligen vid tillfället då de hände
kändes helt obetydliga .. men såhär i efterhand.
jag vet inte, men jag önskade plötsligt att jag var där.

En gång, stod jag och väntade på bussen.
eller det regnade så jag satt i bilen med pappa
och väntade på att frida skulle komma med bussen
så jag kunde gå på och åka med till väla.
det stod en någon på andra sidan, vid den andra hållplatsen.
när han såg att jag gick ur bilen kom han springande över
gatan bara för att få prata med mig, för att han tyckte
om mig och jag visste inte om det då.
det kändes bra att känna det idag,
det kändes bra att veta att något sånt har hänt ..
för då innebär det att det kan komma att hända igen.

massor av fina tankar rörde mitt minne idag,
hade jag inte suttit på bussen hade det nog
kommit både en och två tårar, tårar för att
det idag kändes som att mitt liv en gång var perfekt.
dock vet jag ju att det är lögn,
mitt liv har aldrig varit perfekt.
men i de där ögonblicken som mitt minne rördes av idag
i de ögonblicken så var allt perfekt.

speciellt den kvällen när vi missade halv sju båten
så var mitt liv perfekt,
jag antar att det kallas kärlek, men jag vet inte säkert.
jag vet inte säkert.